sandrasanatomy

  Jag läser ju några mindre logiska kurser nu samtidigt med fysiologin och sjukdomsläran. En av kurserna heter kommunikation. Den leds av en praktiserande läkare som på något sätt är expert på det här med hur man kommunicerar med patienter. Jag betvivlar absolut inte hennes expertis, tvärtom. Tanten vet hur man håller låda, det kan jag skriva under på. Nu är ju de här lektionerna obligatoriska och till råga på allt ska en grupp till varje lektion ha gjort en liten film som knyter an till ämnet lektionen ska handla om. Imorgon är det alltså min tur på plankan. Min grupp ska spela in filmen och sedan redovisa den på torsdag. Den ska handla om "Det triste budskab". Det fina med hela kråksången är att vi ska spela in en film där en är läkare, en är patient och en är anhörig och där filmen handlar om det vi ska lära oss samma lektion som vi redovisar filmen...
  Är det någon som kan förklara meningen med det hela? Har de ansvariga för kursen ens tänkt igenom inlärningsvärdet i att göra en film om något man inte ens har fått genomgått än? Det värsta är nog att man dessutom ska diskutera och få positiv/negativ feedback efteråt... Jag ska böna och be min grupp om att få vara kameraman. Jag kan nämna jättemånga positiva och fina saker med mig själv om jag blir tvingad men någonting som jag aldrig skulle ta upp det är "improvisatorisk" (om det ens är ett adjektiv), "teaterapa" eller "älskar att stå framför kameran och spela in värdelösa filmer i sk utbildningssyfte".

  Jaja, jag kan ju nämna att jag iallafall har visat lägenheten idag. Det var ett par i min egen ålder där tjejen, som hade bott en period i Sverige, kunde prata svenska. Praktiskt. Jag tyckte lite synd om dem innan de kom eftersom de inte alls hade någon aning om vad det var de skulle få bevittna. En spis som hoppar fram så fort man öppnar ytterdörren kan ju skrämma slag på varje ordningssam människa med känsla för normal planlösning. Dock visade det sig att detta par hade delat en liten lägenhet tillsammans med tre killar. De blev då alldeles hänförda över att de skulle få två rum, badrum och kök för sig själva. Dessutom var det ju nystädat, bara en sådan sak. Det är man nog inte bortskämd med när man har bott med tre killar i 20 årsåldern... Jag höll på att ta mig åt hjärtat när de refererade till badrummet som "fint" utan minsta ironi. Måste visserligen ha varit toalocket.