Man vet inte vad man har...
Min dator fick en nära-döden-upplevelse i början av veckan. Paniskt började jag leta efter datorreparatörer. Hittade en i Harlev (ja det ligger utanför all civilisation). Jag satte mig på bussen med datorn under armen och en biljett gällande för två zoner, trots att jag åkte tre. Man ska leva farligt ibland. Dessutom skulle jag ju vara tvungen att betala dyra riksdaler för att återuppliva de senaste digitala två och ett halvt åren av mitt liv. Då kan väl midttrafik bjuda på 8 danske kroner?
Reparatören hette Allan och jag föreställde mig lätt/moderat överviktig karl i sena 20/tidiga 30, möjligtvis sjukpensionär grundat musarm. Eventuellt boende hemma hos mamsen. Fann en nästan normalviktig, trevlig familjeman med barn och hus och verkstad i garaget. Ibland är man så fördomsfull och ytlig. Något att jobba på, attans, jag som trodde jag var nästintill perfekt (har börjat bita på naglarna igen).
Då blogg.se fortfarande inte har en iPhone-app så kanske ni kan förstå att min dator lever igen eftersom jag kan skriva. Två dagar och knappt 1000 DKK senare så befann jag mig på bussen påväg hem med en restaurerad version av de senaste två och ett halvt åren under armen igen. Var en RAM som hade kraschat. Daaah.
Allan, I owe you.
Reparatören hette Allan och jag föreställde mig lätt/moderat överviktig karl i sena 20/tidiga 30, möjligtvis sjukpensionär grundat musarm. Eventuellt boende hemma hos mamsen. Fann en nästan normalviktig, trevlig familjeman med barn och hus och verkstad i garaget. Ibland är man så fördomsfull och ytlig. Något att jobba på, attans, jag som trodde jag var nästintill perfekt (har börjat bita på naglarna igen).
Då blogg.se fortfarande inte har en iPhone-app så kanske ni kan förstå att min dator lever igen eftersom jag kan skriva. Två dagar och knappt 1000 DKK senare så befann jag mig på bussen påväg hem med en restaurerad version av de senaste två och ett halvt åren under armen igen. Var en RAM som hade kraschat. Daaah.
Allan, I owe you.
Kommentarer
Trackback