sandrasanatomy

Är helt by myself i Varva Backe. Resten av klanen har åkt på släktträff. Kvar är jag och katterna. Just precis; katt-erna. Asta har nämligen återvänt, hungrigare än någonsin.

Jag har insett det fatala med att bo och äta hemma hos någon annan. Jag stoppar i mig allt som jag inte får, så nu blir det rask promenad i Hille-skogen så svetten lackar!

Annars känns det som att liket lever (hehe). Är lite trött på att jobba bara... Längtar nämligen tillbaka till pluggeriet (!), trots att jag vet att jag har en första års-rerun framför mig.

Börjar komma in i en slags åldersnoja. Medelålderskris, eller kanske övergångskris? Ja ni vet vad jag menar. Har fått flera tecken på att jag börjar bli, och därmed se ut att vara, gammal och väljer därför att lista dem här.

• Alla pensionärer med hemtjänst frågar om man är gift, eller har barn (vilket gör att man känner sig misslyckad på ytterligare ett område då man skamset måste erkänna att man är singel)
• En dörrförsäljerska frågade mig om jag hade min man hemma när jag var 15 år och snällt öppnade dörren för kärringen. Kort därinnan hade Rasmus sprungit förbi. Jag svarade surt att nej det hade jag inte, och att min mamma var inte hemma heller.
• Lillasysterns kille trodde jag var 27 första gången han såg mig. Jag var bara 20.
• Jag behöver oftast inte visa leg på systemet, trots att tjejen före i samma ålder måste det. Idag var andra gången i rad, den första gången hade jag precis fyllt 20. Det bittraste är att på skyltarna brukar det stå "Är du under 30, var beredd att visa leg". Det är bara sura gamla tanter som vill se mitt ID.
• En kille i Danmark blev tillfrågad att gissa min ålder. Han gissade på 23. När jag sa att det var fel så höjde han till 25. Alla killar vet att när man gissar en tjejs ålder ska man ligga lite i underkant för att inte såra.
• Jag fyller för tusan 22 i september! Endast 8 år kvar till 30. Lastgammalt.
• Jag kollar på Morden i Midsomer och Antikrundan och uppskattar Knut Knutssons tjäcka humör.

The list goes on. För att bevisa för mig själv att jag fortfarande är ung och in the prime så ska jag på fest ikväll hos folk jag precis träffat. Jag vidgar så att säga mina vyer, är äventyrlig med andra ord. Slår vad om att denna kväll blir något att berätta om för barnbarnen.

Lever ju för tillfället i Varva Backe som förste Väktare av Hus och Katter, tyvärr är katterna av den något olydiga sorten som springer bort så fort ordinarie ägare lämnar stan. Har idag, för andra gången, hämtat Tiger nere på koloniområdet. Samma tant har båda gångerna ringt polisen och anmält Tiger som upphittad. Måste nämna att kolonin ligger en 2 minuters-promenad från självaste huset katten hör till.
  Första gången jag gick för att hämta kattrackarn avslöjade tanten att hon matat honom med tonfisk och leverpastej. Jag höll inne med tankar om hur idiotiskt det är att mata okända katter vid sin sommarstuga som man lämnar två månader senare.

  Idag var det alltså dags igen. Blev uppringd av en polis, bara en sån sak, som kopplade mig till tanten i kolonin. Jag knallade ner igen, denna gång med mormor och Knutte som sällis. Jag spände ögonen i tanten och frågade om hon matat katten denna gång. Nu är jag ingen psykologisk expert (även om jag fick godkänt i senaste tentan) men hennes nervösa uppsyn och flackande blick medan hon försäkrade mig om att katten endast fått vatten sade mig att ännu en leverpastej fått sätta livet till. Hon bytte snabbt samtalsämne och berättade att hon plockat tre fästingar och klippt av en liten tova på honom. Jag fick även se nämnda tova.
  Hon berättade även att de andra elaka grannarna på kolonin sprutat vatten (!) på den älskade kissen, något hon själv aldrig skulle göra! När jag sa att det förmodligen var det bästa att spruta vatten på katten så han kommer hem igen så såg hon ut att kunna få ett apoplektiskt anfall över sådan grym djurhantering.

  Nu är katterna iallafall inlåsta i säkert förvar i huset och tonfisktanten har fått direktnumret hit utifall. Hon har även memorerat ID-märkningen i Tigers öra.... Vad nu det ska vara bra för.