sandrasanatomy

Det är nog inte många som missat dramat med den stackars anden i Sandviken som blev skjuten i huvudet med spikpistol. Jag förfasade mig själv över sådan grymhet iallafall. Vad är det som gör att man bestämmer sig för att skjuta en stackars gräsand rakt i huvudet med en spik utan anledning?
  Med denna fråga i huvudet så fick jag idag en chans att rannsaka mig själv. Jag hittade nämligen först en fästing på golvet. Den hade kalasat gott på Vipps tjocka blod och var rund som en liten kula. Nu råkar fästingar vara de äckligaste djuren jag vet, bortom alla gränser. Jag plockade upp den jäkeln med hushållspapper, stoppade honom i vedspisen, och tände på. Inte nog med det så stod jag kvar med luckan öppen och såg honom/henne (kan inte könsbestämma fästingar, tyvärr) dö. Senare samma dag hittade jag en liten brun artfrände till ovanstående krypandes i soffan, förmodligen insläpad av katten Lukas. Jag kunde riktigt se skräcken i de små, nästan obefintliga ögonen. Ryktet om en mördare måste ju spridas snabbt, ingen liten fästing kunde säkert undgå det fasansfulla döds-ploppet när deras broder sprängdes av lågorna i vedspisen tidigare idag. Fast ingen undkommer mitt dödsgrepp. Den andra fästingen gick samma öde till mötes. Denna gång gjorde jag misstaget att jag kramade ihop hushållspapperet lite för hårt så det var svårt att få hela papperstussen att brinna upp ända in till kärnan (läs; fästingen) på grund av syrebrist. Men det gick till slut.

  Vad är det då som gör att det skulle vara mer rätt att elda upp små fästingar i vedspisar? Och hur många är det inte som spolat ner guldfiskar i toaletten bara för att de börjar bli lite "inconvenient"? Denna person som sköt anden i skallen kanske kände likadant som jag gör så fort jag ser en fästing. Hade jag haft en spikpistol till hands så hade jag säkert använt den jag med då jag hittade objektet för min avsky krälandes på golvet. Enda skillnaden mellan mig och gräsandsskjutaren är att jag lämnar iallafall inga överlevande.